Hur kommer det kännas?
Som nu så har jag ju alltid stallet att åka till. Det är och har ju liksom blivit ett måste och krav i vardagen. Jag kan ju inte strunta i att inte åka dit en dag som t.ex. De som spelar fotboll kan ju alltid strunta i en träning för att de känner sig lite krassliga men vi med häst MÅSTE ändå åka upp och sätta hästens behov före våra egna. Det är inget vi kan klaga över eftersom att vi själv valt det men poängen jag försöker komma fram till är att nu när jag inte kommer ha det där måstet eller kravet.. ja, vafan ska jag göra då? Det är inte direkt så att jag förevigt kommer sitta och deppa på en stol i resten av mitt liv men ni som har hästar har nog känt samma känsla att livet nästan blir lite meningslöst på något konstigt sätt?
Ni kanske tycker jag låter deprimerad eller psykiskt störd men jag lovar att flera utav er känner samma sak eller har känt det. Eller varför inte upplevt det? Stallet och Lola har endå varit min trygghet i 3 år nu i April/Maj och det är jävligt tufft att inte ha den där tryggheten längre. Det är som att ta bort en stor del utav ens liv och det kan försvinna på en ynka sekund. Så fort en ny ägare skriver på pappret så är hon inte längre min och det tar.. vadå? 3 sekunder? 3 SEKUNDER från att först vara min till att vara någon annans..
Lovisa och jag pratade faktiskt om det idag att hästar är INTE en sport.. utan det är en livsstil! En livsstil där man måste offra såå mycket men som även ger en så mycket tillbaka och enligt mig gör en till en bättre människa. Eftersom man lär sig ta ansvar och hand om en annan varelse. Att lära sig sätta någon annans behov före sina egna är svårt men vi hästmänniskor klarar det för vi älskar det vi gör och håller på med!
Även om texten kändes lite luddig så hoppas jag att jag fick fram något utav mitt budskap men ska för säkerhetens skull sammanfatta det såhär: Jag är rädd att jag alltid kommer känna mig tom efter jag sålt Lola. Kommer hålet fyllas igen någongång? Hur kommer det kännas och vad ska man göra utav all fritid man får? Antar att jag kommer in i det "normala" livet också tillslut men fan vad tomt det kommer bli alltså..
Ni som sålt eran häst.. Hur kändes det efteråt? Klart man känner sig ledsen och deppig ett tag för det har jag också upplevt men bortsätt från det. Var det svårt att ställa om sig och tar det lång tid innan man slutar sakna känslan av att åka upp till stallet? Skulle betyda massor om ni som tror ni gått igenom något liknande berättar lite om hur ni kände efteråt. Tack! :)
/ Linnéa
Har följt er sen i somras (då allt bara inte gick alls som jag ville) och jag tycker det är jätte tråkigt att du inte kan ha henne kvar. Hade gärna köpt henne tillbaka men nu ska jag få en liten bebis till hösten så läget är inte det bästa.
Jag kan säga det att tomrummet kommer aldrig att fyllas förrän man skaffar sig en till häst. Lola är fortfarande i mina tankar och så fort jag tänker på att åka till stallet och att rida så tänker jag på hennes och min tid tillsammans. Jag har pluggat flera år, jobbat, skaffat katt och hund och nu ska vi ha en bebis men tomrummet och livstilen med att ha häst kommer aldrig försvinna. Inte för mig i alla fall!
Jag hoppas och tror innerligt att du kommer hitta henne ett bra hem där hon kan få vara kvar tills hon blir gammal. För mig kommer hon försvinna för alltid när du säljer henne. Jag visste ju att hon fanns hos Susanne först och sen har jag kunnat följa henne med dig men nu när du säljer henne i din tur känns det som jag aldrig kommer att höra nåt mer om henne. Det känns tungt! Hoppas du säljer henne inom rimligt avstånd så du kan ha lite koll på hur det går för henne och ser i vilket stall hon hamnar. Fråga massor av frågor om foder/utfodring/utrustning/skötsel etc för att få en blick om hur hon kommer att skötas. Du vet ju nu hur hon ska skötas för att må som bäst.
Jag önskar Lolis all lycka till i livet och hade jag känt någon som jag visste va bra skulle jag tipsa om att hon är till salu. Vet flera som tyckte om henne lika mycket som jag.
Mvh Tove
