Då var det Tisdag.. och bara 4 dagar kvar tills Lördag. Hur ska jag klara detta? Helt ärligt.. Jag har ingen aning.

Ibland känns det inte riktigt som att jag har fattat det ännu.. att från och med Lördag så är jag inte längre hästägare? Eller att från och med Lördag så mister jag min allra bästa vän? HELT sjukt om jag får säga det själv. Jag sitter här och funderar just nu. Det känns som om att jag kommer vakna upp på Söndag morgon och åka iväg till stallet som vilken dag som helst. Men att sedan inse, att juste! Jag har ingen häst, ingen hobby, ingen bästa vän. Jag har inget!

När jag lämnar över det blåa grimskaftet så kommer inte längre den mörkbruna, vackra, lite knäppa men underbara hästen vara min längre. Läste lite i köpesavtalet och så fort hästen sätter ut sin ena hov, från transporten på den nya ägarens mark så är den inte längre min. När jag läste den meningen så högg det till i hjärtat, rent ut sagt! Även om jag vet att Lola kommer till ett superbra hem och att den nya ägaren är supergullig och erbjuder ett livslångt hem så är det jävligt jobbigt och INGEN, absolut INGEN kommer veta hur den känslan känns för mig när jag åker därifrån, med ett tomt släp bakom mig. Fyfan..

Jag försöker att blicka tillbaka till den dagen när jag fick Lola. Eller rättare sagt, tog henne på foder. Hur hon klev ur transporten, nyfriserad och blank. Hon hade sitt fina, gråa fleecetäcke och en nysmord lädergrimma på sig. Jag kommer ihåg hur fin jag tyckte hon var då och hur lycklig jag var! Att veta att jag förmodligen aldrig kommer få känna den upplevelsen igen med Lola är svårt att inse. Lola har funnits där för mig, i vått och torrt. I alla lägen. Jag har varit både arg, ledsen och glad när jag ridit henne. Jag har gråtit och skrattat på hennes rygg. Jag har verkligen upplevt varje känsla som går att uppleva på hennes rygg. Vi har haft de mest underbara stunder tillsammans, men även de allra jobbigaste..

Så för att sammanfatta allt så kommer ingen någonsin förstå det jag och Lola har tillsammans. Många känner säkert samma sak med sin häst/ponny men jag vet att det jag och Lola har kommer jag aldrig uppleva med någon annan häst. Hon har satt allt för djupa spår i mig för att jag ska kunna lämna mig ifrån henne så lätt. Men trots allt detta kan jag inte sluta le. Le och blicka tillbaka på alla underbara minnen vi har skapat hon och jag. Jag kommer ihåg den minsta, lilla detalj vi har upplevt tillsammans och jag är stolt över varenda en utav dom. Så nu på Lördag har jag bestämt mig för, att om det är rätt väder såklart, lämna över Lola i hennes gråa fleecetäcke och i en nysmord lädergrimma och ge den nya ägaren det jag fått uppleva i lite över 3 år nu.. Lycka!


Jag kommer aldrig glömma allt du gjort för mig. Aldrig någonsin..

/ Linnéa